Tiden som går…

Så länge som jag kan höra en välkänd röst,”Hej farmor”och en älskad flicka svänger nedför kyrkbacken i full fart med det ljusa håret flygande under hjälmen,

Så länge en pojke med stora bruna ögon vill sitta bredvid mig i soffan och plugga fransk grammatik och samhällskunskap , inte minst sexuakunskap(!),

Så länge något älskat ansikte dyker upp på FaceTime och berättar om sin nya tillvaro i den stora Metropolen,

Så länge någon långt borta skickar hälsning och berättar om Stora Barriärrevet och fjärilarna i regnskogen,

Så länge någon kan tänka sig en resa med mig till Rom eller New York eller London,

Så länge som någon säger”Den här skulle jag kunna tänka mig”,

Så länge jag får sitta på tu man hand med en ung man och ta del av hans tankar om världen till och med kärleken,

Så länge som någon spelar sina låtar bara för mig och jag kan höra trummornas”Nu är jag hemma, farmor”,

Så länge någon vill inviga mig i datorns alla möjligheter och förklara varför Graffitin är så spännande, att den har principer,

Så länge någon vill dela sin tentamensavhandling med mig,

Så länge jag får bli delaktig i väntan på att ett nytt liv ska komma,

Så länge någon orkar lyssna på skrönor och minnen om och om igen,

Så länge som musiken lyfter mig in i en annan värld,

Så länge som jag låter vågorna skölja över mina fötter vid Lilla Bro och jag kan se stjärnorna och längta efter nya äventyr med Karlavagnen,

Så länge som jag orkar lyssna och ta del av någon annans sorg och glädje och inrymma alla i mina tankar, även de som inte vill,

Så länge som jag får vara delaktig trots allt,

Så länge känner jag Nåden på alla sidor…