Morgon i P2.
Schumann,Träumerei
Pianokonsert med Vladimir Horowitz någon gång för länge sen. .
Om musikens kraft och vårens ankomst. Om hopp om ett nytt liv och om hur musiken kan vara en länk till livet då någon mänsklig varelse tappat kontakten mellan liv och död.

Beethovens femte pianosonat, sats 2
Beethoven( alltid Beethoven) 16:e stråkkvartetten,3:e satsen.
En resa i ett böljande landskap i uppvaknandets tid sträckande ut sig mot horisonten , vakna, väcka, befriat av vårens ljus och molnens flykt över trädtoppar ännu genomskinliga för att släppa in ljus över vårens första smärtsamma födelse under mossa och fjolårslöv.

Tänker på hur det kan vara när någon tappat all lust att leva och glädjen bara rinner ut ur kroppen som ur ett öppet sår som aldrig går att sy ihop, vilja och lust bleknar i en dimma bortom horisonten.Förgäves står hjälpen bredvid utan att veta, utan att vara stark nog att gripa in.

Musiken behöver inga ord men ord och musik tillsammans kan lyfta själen till det oväntade. Jag vet det och trots det kan jag tveka att ta emot. Vem är jag då egentligen om inte en liten lort i de värsta ögonblicken då alla fel och brister står i vrårna och grinar medan jag krymper till EXISTENMINIMUM. Som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.

Skulle skriva en dikt om existensminimum. Svårt men kanske lättare än jag trodde! Så illa får det inte vara även om det kanske kan vara nyttigt att fundera över hur det är att sälla sig till kretsen i värmen runt den öppna elden i ett avsides gathörn på Nedre Manhattan. Eller det skulle hellre vara i Boston, där en avlägsen släkting levde sitt enkla liv och trots allt fick en gravsten , numera gömd djupt under gräset på kyrkogården i stadens utkant.

Jag går på årsmötet i alla fall.