Vaknade tidigt. Natten dröjde sig kvar ovanligt länge. Som för att ge människorna en stund extra vila innan uppvaknandet till en dag i landssorg.
Jag känner igen den känslan, både för egen del men också i den stora gemensamma Svarthet som drabbat vårt land så många gånger förr.
Vi begriper egntligen ingenting, ingen gör det. I vår närhet dör människor helt i onödan, för ingenting alls, bara för att ondska, hat och besatthet slagit klorna i en stackars människosjäl på väg till sin egen undergång.
Vad har man gjort mot detta barn? Vem programmerade in ett liv utan hopp och tillit i ett litet barn och underhöll ett livsmönster till människornas fördärv. Vad har man gjort mot detta barn den gången han ännu befann sig i Paradiset? Vem drog barnet bort från den Lustgård där alla barn har rätt till att vara och utvecklas ? Kom det verkligen inte en enda god människa i detta barns väg och kunde bära honom över de farliga klippor och rev som kom i hans väg?
Nog trodde jag att alla hade en skyddsängel men det kan förstås bli försent även för änglar och en förvriden världssyn tar över och smider förgiftade svärdsklingor och gjuter giftbomber tillräckliga att förinta en hel stad.
Jag tyckte att jag hörde kyrkklockorna ringa mitt i kaoset. Försent .